adestrompudeluppfodning

Dags skriva några rader igen då?

Semestern snart över, och jobbet för Micke börjar på måndag 22 augusti, och det är inte klokt, så fort tiden går, och speciellt då semestern.
Måste kännas jobbigt för alla, som efter en lång ledighet åter igen ska börja jobba, och inga mer lediga dagar utom helgerna innan julen kommer.
Känns vemodigt, och kommer bli tomt när mannen i mitt liv är borta alla vardagar igen.
Vi har ett liv, som inte behöver diskussioner, eller du gör det, och jag gör det, utan här flyter allt på, som det ska, och efter 17 år så vet vi precis hur vårt vardagsliv ska levas.
Riktigt skönt är det, och visst är det så, att man lär vara från varandra då, och då, men det är vi också då Micke åker på sin fotboll, och jag gör det jag gillar också.

Nu går sommaren mot sensommar, och höst, och det känns vemodigt, och jobbigt ha en hel vinter framför sig, innan man åter inväntar vår, och sommar.
Känns som väldigt länge just nu, men bara gilla läget ändå.

Nu när hösten, och mörkret kommer, så kommer en ny fas i livet, för då börjar jag fundera över gardiner, mattor, och allt man vill göra för att ha hemtrevligt inne där man ändå tillbringar den mesta tiden under denna period på året.

Håller alla tummar för en häst som idag fick sin chans, att svara på medicinen, och han har en ansiktsförlamning, som ger problem för den lilla stackarn.
Hoppas Camilla att lilla Max återhämtar sig, och ni får många fina dagar ihop igen.

Tänker ofta mycket på människor, och deras beteenden i livet, för jag tycker inte många tar vara på dagen, livet, gåvan att få alla dessa dagar i sitt liv.

Många bara flyter runt, och visst jag tror många också tänker (det händer inte mig), men så enkelt har aldrig matematiken i livet varit, för man lär bjuda på sig själv, och finnas, ha empati, och ge detta till andra, för att kunna få något tillbaks också.

Tänker ofta också på en vän på fb, som har ett barnbarn (bonusbarnbarn), som i våras fick veta, att det fanns en tumör i hjärnan, och denna kille kämpar så hårt med sin familj, för att åter få vara en tonåring, som vill göra allt i livet, som bara tonåringar hittar på.
Nu hörde jag, att hans syn krånglat också, och att han inte såg på ena ögat, och då tänker jag direkt, att denna unga kille får gå genom, så svåra saker redan nu, och sedan har han ändå 48 veckor kvar, för att genomgå sin behandling.
Finns inga ord, för detta, och jag skänker all energi, och varma tankar, och många många kramar till denna familj, för deras kamp mot cansersjukdomen.

Jag vill tro, och även hoppas flera människor tänker mer på varje dag, än på allt dem vill ha och göra, för man kan göra allt när man är frisk, men kolla hur fort man ändå kan bli sjuk.

Jag har själv haft en barndom, och växt upp med massor av olika sjukdomar, även om dem inte var canser, så var jag ändå en liten flicka 4 år då jag inte kunde gå, utan man hittade reumatisk ledgångsvärk i min lilla kropp.
Jag fick ligga, eller rättare sagt näst intill bo på sjukhus, och där la man säckar mellan mina ben, och på sidorna, för att värken inte skulle göra mina ben mer söndervärkta.
Jag minns allt som igår, och det var tufft, men vid 9 år fick jag även veta, att min syn skulle försvinna en dag, men inte riktigt när.
Berodde tyvärr på all medicin, som jag fått från 4 års ålder, men mina ben blev bättre, och idag går jag som vilken människa som helst.

Däremot försvann min syn vid 14 års ålder, och allt detta kommer över mig just nu när killen med tumören också har problem med sin syn, och han är också 14 år.

Vem sa, att livet var enkelt då, inte jag i alla fall, och jag tror kanske, att mitt i allt detta hemska, och jobbiga, så blev jag en överlevare.

Ja lite funderingar men ska nanna kudden nu och be John blund komma en stund till mig, för att ge mig ro o sömn.
Var rädda om varandra även er själv, och ta vara på dagen, för om ni fångar varje dag, så blir den er egen, och ni känner också att livet finns och ni gillar det.