adestrompudeluppfodning

Hej igen nu skriver jag några rder igen, för mitt förra inlägg är nog som det är, och jag känner mig nog inte speciellt mycket gladare idag, men försöker nå första pinnen på stegen som går upp till livet igen.
Precis så känns allt, att stegen är hög, vägen, för lång, och fötterna så tunga tunga.

Har varit i denna situation förr i mitt liv, men var länge sedan nu, och det är rättare sagt ca 5 år sedan.
Då blev jag utbränd genom, att jag fanns till hundra procent för en familj, som hade väldigt jobbigt, och med ett 8 månader litet barn mitt i separationen.

Nog om detta men det slutade med 4v som jag endast minns en enda dag, då Micke o en kompis till oss hjälpes åt att få mig till matbrodet, för att få lite mat i magen, och annars var dem veckorna helt borta i mitt minne.

Nu är jag rädd, och så rädd, att hamna där igen, och därför blir jag spänd när jag känner nåt är på gång inom mig, och det medför också att min rädsla påverkar mitt mående i högsta grad.

Jag är ledsen, besviken och fundersam över många många saker.

När jag var barn och upp till 14 års ålder såg jag med full syn rpecis som alla andra, och sedan då synen försvann av mediciner så blev livet hemskt svart, och mycket jobbigt, för att komma igen, och få vara den tonåring alla andra kunde vara.

Jag menar, att jag kan jämföra hur enkelt allt var då.
Cykla, gå ut själv, kolla tv, läsa tidningar, ja allt var annorlunda förstås.
Nu får jag då o då tillbaks denna känsla av, att jag var som en fri liten fin fågel, och nu är jag som en fånge men behöver ingen fotboja, för jag kan ju inte rymma min väg.

Menar absolut inte, att jag inte har hjälp både av min Micke, och ledsagning, utan menar friheten försvann, spontaniteten,ta boken när jag ville läsa, ta på jackan när jag ville ut, och vara ensam.

Hoppas ni förstår utan att tycka synd om mig, för jag är inte någon som söker sympati, för det gillar jag inte, men kanske tanken kommer inom er, att ni ska vara stolta över ert liv, och att ni kan får göra så mycket utan, att någon lär finnas där hela tiden även när du bara vill vara du, och ensam.

Allt detta är saker jag jobbar med varje dag, och varje natt jag inte kan sova, och de är många nätter i mitt liv, men jag är också tacksam, för jag har det inte värst, men värnar mycket om dem svaga, sjuka, ensamma, o utstötta i samhället.
Kanske någon där ute kan känna att jag finns, och att jag också värderar alla er, som finns, för det gör jag faktiskt.

Nu vill jag säga sköt om er varje dag är unik, varje dag är din du kan förvalta, igår har paserat, och i morgon kommer en ny dag för alla vårda den vänner.