adestrompudeluppfodning

Hej igen lär skriva några rader, om inte för min egen skull.
Mår skit skit och allt har rasat omkring mig bara sådär inom ett par timmar.

Har känt nåt är på gång sedan någon dag, men nu ger jag upp orkar inte mera, och slåss mot en värld, som inte är till, för en synskadad människa.

Här sitter man har begränsad möjlighet att leva ett normalt liv, för alla dem som ser kan gå ut när dem vill, sätta sig på en stubbe o fundera utan att ha någon med sig, som man helst inte vill, ta sin jacka gå ut när som helst, planera en resa, en promenad, osv.

Visst det kan låta som om det är supersynd om mig, men egentligen är problemet att man inte känner något värde inför denna seende värld, och människorna i den, som ändå har det väldigt bra.
Jag lever altså genom andra, går ut med andra, lär ha andra, för att ge mig en tur på stan, en promenad i naturen, och så har så många människor så mycket att klaga över, som egentligen har det väldigt bra.

Har också funderat över fb o dess funktion i mitt liv, för jag hade trott på ett forum för alla inte för inbördes beundran, och att dem som sticker ut är dem enda som räknas.

Ska de vara så?????

Nej detta lär bli ett slut och jag måste hitta mitt verktyg, för att må bra, och jag tror inte jag gör det bland människor som inte förstår något, eller ens försöker sätta sig in i en annan människas liv.

Jag är stolt över mina hundar o det beror nog på att för dem har jag värde, dem älskar mig, för den jag är, och dem skiter i om jag har syn eller inte.

Detta kommer bli ett stort ämne att sätta sig o grubbla över, och därefter fatta ett vettigt beslut förhoppningsvis.

Önskar er en bra dag.