adestrompudeluppfodning

Hm redan 3:e januari inte klokt och dagarna går så fort, så fort.
Det enda som känns jobbigt är, att jag kommer närmare och närmare den stora hemska dagen, men ändå kanske den befriande dagen när den är över.

Jag har ännu inget hört, och funderar över om jag verkligen vill berätta när jag får tid på sjukhuset, eller hålla det inom familjen, för då slipper jag skriva så mycket om det jobbiga, men samtidigt, så är jag en människa som gärna skriver av mig saker, som kan vara tunga, och jag vill även dela med mig glädjen i mitt liv i skrift.

Dagen har varit ganska lik dem flesta dagarna, när man går hemma, och mest sköter sitt hem, och sina älskade hundar.

Vaknade i morse, och kände, att jag vill inte kliva upp, och det är så kallt utanför mitt varma täcke.
Samtidigt så vill jag ändå upp, för, att få mina timmar då Mikael jobbar, och jag fixar, och läser, och bara får tycka synd om mig själv, som ska gå genom något jag inte egentligen hade velat göra, men man lär faktiskt göra vad man kan för att få leva ett värdigt liv.

Har också grubblat mycket över vänskap, vänner, respekt, och jag känner nog ganska mycket, att jag är en person, som folk tar för given, och gärna lutar sig mot i vått o torrt.
Jag vill ändå säga till dessa människor, att jag också har ett eget liv, och om dem inte tänkt på det innan, så kanske jag också behöver få känna, att någon finns för mig.
Är det för mycket begärt, eller överkurs??


Har under 2011 fått några fina vänner på fb, som jag uppskattar i mängd, och som jag hoppas ska finnas i mitt liv även framöver.
Har också fått ta bort några, som ändå fått mail av mig, för att förstå mitt beslut om att inte ha dem kvar.

Där märker man redan skillnaden på sina fd vänner, en del godtar, och förstår, och andra keep on fighting, för att jag ska ta tillbaks dem, och ändå är beslutet enbart mitt, så varför ens elta om det.

Sitter nu är lite sentimental saknar några i mitt liv, som jag skulle vilja ha mycket mer kontakt med, men det beror inte på enbart dem, utan även mig.

Hoppas att under detta år bli bättre på även det.

Har inte gett några nyårslöften, som jag aldrig kan hålla utan kör mitt och ser hur året slutar med facit i handen.

Hoppas det blir ett spännande år med mindre, värk, en liten valpkull, som planeras vid nästa löp, o då finns det smått i gården i april, om allt går bra.

För att komma tillbaka till respekten som är så viktig för min del, så är jag enormt trött på alla, som sitter i telefonen samtidigt, som dem spelar spel på facebook, och man får upprepa hela tiden vad man säger, och ändå hör dem inget.
Trött också på att ge respekt, men inte bli respekterad tillbaks.
Förstår heller inte varför livet inte kan göras så mycket lättare, för om man tänker:
(behandla andra, som du själv vill bli behandlad)?
Hur svårt kan det vara tro?

Ikväll ska vi kolla semifinalenSverige och Finland i junior-vm.
Jätteskoj matchen sänds vid 23 istället för 4 mitt i natten, men då är det oftast endast karlar, och killar som sitter o glor, och inte har haft en tanke på, att morgondagen också är en dag då man kan bli trött, tröttare, tröttast.

Nu har detta inlägg blivit alldeles för långt, men så är det, och jag önskar Sverige lycka till ikväll, och skickar många varma kramar och även tankar om livets frågor.

Love Rose